tamajari

Tog tåget in till Karolinska i morse. Det är något visst med sjukhus som gör att det liksom börjar pirra i ryggraden och vända sig i magen. Alla sjuka, äckliga, ensamma eller döende människor ger mig panik. Och det värsta av allt är att det ofta är svårt att avgöra vilka som är patienter och vilka som jobbar där.

I alla fall så drack vi en kopp kaffe när vi kom dit, strängt övervakande av en benig tant utan tänder som pratade oavbrutet med sig själv. Jag antar att det var en patient. Sen promenerade vi bort till Neuro-huset (om ni inte har varit där så kan jag ju tala om att promenaden från huvudingången till Neuromottagningen är typ hundra mil... nä, men seriöst, det är LÅNGT).

Min doktor måste vara den bästa doktorn i hela världen. En sån där typ som man får förtroende för på en gång. Om han skulle säga att det vore bäst för min hälsa att amputera hela mitt huvud så skulle jag låta honom göra det (nä, okej, det skulle jag inte, men ni fattar). Han berättade om operationen och alla risker och grejer och så bestämde vi att det skulle bli av i november - december nån gång.


Eftersom vi åker till Rhodos på söndag så frågade jag honom om vad som skulle hända om jag fick en hjärnblödning där nere - man har ju faktiskt ingen koll på vad de har för sjukvård där.

Doktorn: Äh, vafan, varför skulle du få det just då? Vad är sannorlikheten för det liksom? Det är ju löjligt.

Jag: Ja men ändå, om det skulle hända?

Doktorn: Det är inga problem, dom har bra sjukvård. Men det är ju större risk att du blir överkörd av en bil.

Jag: Så jag behöver inte oroa mig?

Doktorn: Nä. Oroa dig för bilarna i stället.


Han är fett skön. Man blir väldigt lugnad av att prata med honom. Om någon ska peta omkring i mitt huvud så är det han.

Jag vet att det är asdåliga bilder, men eftersom Ägget så gärna ville ha en bild så lägger jag upp dom ändå.

Jahaja.

Idag är det något fel på folk. Eller så är alla bara extra desperata.

Under de senaste två timmarna är det fyra olika sällskap som har försökt bjuda med mig ut efter jobbet. Det börjar bli irriterande. Och det är svårt att säga nej utan att låta otrevlig. Speciellt eftersom ett av gängen var danskar och inte förstod vad jag sa.

Jag får börja köra med min gamla klassiker - "NEIN BITTE!"

Solen skiner för första gången på länge, och självklart har jag ingen chans att vara ute. Sitter instängd på jobbet och slöar och dricker kaffe. Det har varit två personer här hittills... jippi. Jag känner mig verkligen behövd.

Har tillbringat veckan på Norrö i min mormors hus. Ingen dator, en tv med 4 kanaler och ingen mottagning på mobilen. Det var ganska skönt faktiskt att få koppla av lite. Vi lade nät och åkte båt och rensade nät och åkte mer båt och fikade hur mycket som helst. Väldigt mysigt. Fast det är skönt att vara hemma igen.

Och ikväll skulle vi ju gå ut. Men jag har precis insett att jag börjar jobba kl 9 imorron så det vore kanske lite omoget att åka in till stan och supa ikväll. Jag tror jag börjar bli mogen nog att prata pension.

Men jag är rätt glad ändå, för Herman är hemma :)

Egentligen så är det faktiskt lite läskigt hur mycket man kan sakna någon.

Man går runt hemma och lyfter upp något från byrån bara för att ställa ner det igen på en hylla, och fortsätter så tills man har flyttat på varenda pryl man äger bara för att man är för rastlös för att ägna sig åt eller koncentrera sig på en enda sak. Man äter hela tiden, bara för att man tycker att man har ett behov av något, även om man egentligen vet att det är en person och inte mat man behöver. Man hoppar till varenda gång telefonen ringer. Man sitter och tittar på gamla bilder och blir sentimental. Man hatar alla andra männsikor för att det är orättvist att de inte saknar någon. Och ju närmare man kommer den dagen då man får träffa personen igen, desto mer outhärdligt blir det, ungefär som när man är kissnödig och har hållit sig i flera timmar men håller på att kissa på sig så fort man närmar sig en toalett.

Imorgon.

Helgen var jobbig men härlig.

Det var roligt att se hur mycket folk som kom till skärgårdsmarknaden efter allt slit som lagts ner. Som tur var så hade alla skött sina förberedelser så pass väl att det var ganska lugnt på själva marknadsdagen. Visst, det var ett par sista-minuten-grejer som vi var tvungna att ta tag i - t.ex mannen som dök upp från ingenstans och började sälja köksluckor utan att ha bokat plats eller betalat för sig. Och så kom vi ju på att pennan som vi hade märkt plastbåtarna med kanske inte alls var vattenfast, och att man dessutom kan vända på båt 108 så att det helt plötsligt står 801 osv. Så det blev till att märka om allihop. Vissa av de som var med på marknaden var missnöjda med sina placeringar och sina bord och sina grannar och allt möjligt, men så är det ju alltid.

Sen tog jag och Rickard gästhamnsbåten och åkte ut för att fixa lite inför båtracet. Allt gick bra, båtarna kom i mål som de skulle och allt sånt. Men när vi skulle åka tillbaka in igen så startade inte båtjäveln. Vi höll på i en halvtimme innan vi bestämde att den gärna fick ligga kvar där ute och tjura om den så gärna ville det. Skitbåt. Hoppas den sjunker (igen).

Vid 4-tiden började alla knallare (dvs personer med marknadsstånd) dra sig hemåt, och det gjorde även större delen av vår personalstyrka. Fast hemåt är väl att ta i - faktum är att de drog sig till Freja för att dränka sina sorger. Jag och Kerran stannade på kontoret till 7 ( det var rätt dött ett tag, men sen tyckte bosse att han och jag kunde börja bära undan bänkar och grejer från marknadsområdet och då blev det mest svettigt och jobbigt) och sen joinade vi de andra på Freja.




Vi blev bjudna på mat och öl av Ingmar (han som äger Freja) och sen satt vi kvar där tills de stängde. Det var rätt kul att sitta där och titta på alla muppar som vällde in. Mycket trevlig kväll med mycket trevliga arbetskamrater.

Nästa morgon började jag jobba klockan 8.45. Det var intressant. Fast efter ett paket nudlar och en kebabrulle och typ 8 koppar kaffe så kände jag att jag faktiskt kunde börja fungera som vanligt igen.

En av alla de roliga uppgifter som fanns att göra på söndagen var att sortera båtarna. Eftersom det är tänkt att båtracet ska vara ett återkommande inslag på skärgårdsmarknaden så måste de sorteras efter nummer och läggas i påsar för att man ska kunna hitta dem lättare nästa år. Det blev min uppgift. Yay. Sen städade vi kontoret. Yay igen.