tamajari

www.saraode.blogg.se

Imorgon bär det av till Karolinska sjukhuset. Ska tillbringa hela dagen där och lämna blodprover och röntgas och skit. Och på tisdag är det operation.

Den som inte håller tummarna på tisdag får spö.

Idag var jag och Ludde på kupan. Jag köpte en röd rutig kjol för tio kronor som jag tänkte att man säkert kan klippa av så att den blir snygg. Typ vid knäna eller nått.


Jag fick migrän IGEN igår kväll. Jag fattar inte vad som har hänt, jag som brukar ha migrän typ två gånger om året har börjat få det varje vecka. Det suger kapitalt. Som tur är så har jag upptäckt att pappas migränmedicin fungerar alldeles utmärkt, så jag slipper bli helt utslagen i alla fall.

Har precis suttit och hjälpt pappa att rita en planlösning för bastun som han ska bygga i källaren. Det är rätt kul faktiskt. Arkitekt kanske vore något för mig?

Min käre far satt under hela middagen och öste ur sig sitt hat mot Handelsbanken. Jag vet inte riktigt vad de har gjort honom, men han hatar dom i alla fall. De är tydligen 'precis som Jehovas Vittnen, en förbannad jävla sekt bestående av jävla töntar där alla måste se exakt likadana ut'. Jag tror att det hade något att göra med att han försökte ta ett lån där när han var typ 20 för att han ville köpa en bil och de skrattade åt honom. Eller något med att göra att han sökte jobb där en gång i tiden. Hursomhelst var det uppenbart att Handelsbanken är källan till allt ont på jorden. De jävla fjantarna skulle aldrig få röra hans pengar om de så vore den sista banken på jorden och så vidare.

Det var rätt underhållande att lyssna på måste jag säga.

Tillbringade dagen i Stockholm med Robin, Ludde, Frida och Sofia. Det var mysigt. Fast tyvärr hade inte vi tänkt på att det skulle vara FULLT av folk på typ Buttericks och liknande eftersom det är både höstlov och snart halloween. Men vi lyckades ta oss både in och ut levande.

Jag har lyckats tjata till mig att få låna Äggets polisdräkt till halloween så jag var inte så panikslagen som de andra. Det var rätt skönt. Införskaffade ändå ett läppstift (mitt första, usch vad jag känner mig gammal) och lösögonfransar. Var mest smakråd till de andra.

Det känns verkligen jättekul att alla ska vara seriösa och klä ut sig i år på halloween. Vi blir ju typ 26 pers hemma hos Kicki, och alla kommer vara utklädda. Förra året var jag troll, det var inte så himla kul, jag hade vanliga kläder och en svans. Men i år så jävlar. Då blir det andra bullar XD.

Måste dock antingen tjata till mig att få sova kvar hos kicki eller fixa skjuts hem. Eller göra en repris av förra året när jag och Robin gick hem från Ömo. Klockan var tre på natten och årets första snö föll i mängder på oss. Det var i och för sig väldigt mysigt, men rätt jobbigt också. Det är längre än man tror och det tar ett par timmar, speciellt eftersom man kanske inte är så nykter.

Imorgon är det kupandags med Ludde, blir skoj. Vi ska ses vid ett så man hinner ju sova ut lite i alla fall. Det behöver jag verkligen... =P

Ännu en tråkig dag till ända. Suck.

Herman ska iaf göra lumpen på Muskö istället för i Karlskrona från och med nu, vilket betyder att vi hinner ses 18 timmar mer per vecka. Det är iaf något som kan ljusa upp tillvaron lite grann. Men ändå. Jag har fett tråkigt.

Jag har EN plan för den här veckan, och det är att gå till Kupan med Ludde. Det är i och för sig jättekul, men det är bara EN sak. Vad ska jag göra under resten av veckan liksom?

Har precis monterat in ett trådlöst nätverkskort i mammas och pappas dator. Det var ju kul, men det var klart på en timme så nu är jag uttråkad igen.

Längtar till lördag och halloweenfest. Jag och Cecilia råkade bli kling och klang utan att det var planerat innan. Men det blir nog rätt kul, värsta polisteamet.

Insåg i morse att grundskolan och gymnasiet har höstlov nu. Det är därför man ser så mycket ungar springa omkring överallt. Själv har man ju haft höstlov sen augusti, hurra. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det här, men jag saknar plugget. Jag behöver få tänka lite. Jag lyckades tjata till mig att få hjälpa lillasyster att plugga till ett matteprov, min hjärna kändes helt rostig och jag var nog inte till så stor hjälp.

Kan man bli ointelligent av att inte tänka så mycket? Har jag slappat bort alla mina hjärnceller?

Helt seriöst, jag behöver en hobby.

Jag klarar inte att sitta här en hel dag till utan något att göra. Jag orkar inte se ett enda avsnitt till av våra bästa år. Seriöst. Jag blir deprimerad snart.

Nåja, det är bara en och en halv vecka kvar till den stora dagen. 4 november. Jag lägtar faktiskt, konstigt nog. Jag trodde inte att man kunde längta efter den dagen då någon ska såga i ens huvud. Men det gör jag. Jag orkar inte gå runt och vänta längre. Det ska bli skönt när det äntligen är över.

Jag är ändå vid gott mod. Inte särskilt nervös, inte skräckslagen, inte hysterisk. Mest... förväntansfull. Lite skraj, men ändå rätt glad och nöjd. Fast jag fasar för att bli flintis. Att vara snaggad verkar inte alls lika kul när man inte har val det själv. Men det kanske är värt att se ut som frankensteins monster ett tag för att bli av med den där skiten, även om jag kanske måste lägga till Scarhead som mitt andra mellannamn. Sara Magdalena Scarhead, hur låter det?

Idag tillbringade jag, robin och ludde förmiddagen i gymnasiet. Det var intressant. Trots att det är flera månader sen vi gick där så kändes det som att studenten var en dröm och att vi var tillbaka i plugget igen.

Efter lite snack med gamla lärare så drog vi ner på stan och försökte hitta halloween-kläder. Vi utforskade priskrossaren och köpte en jäkla massa godis och gick nästan vilse bland Åsas leksaker.

Sen parkerade vi i min soffa och satt där i åtta timmar.

Och imorgon åker jag till farmor i Köping och blir kvar där utan internet och tv till på fredag. Hmm.

Nåja, det blir nog trevligt. Hoppas ni överlever här hemma utan mig.

Idag har jag faktiskt varit oväntat produktiv.

Gick upp redan kl 9 i morse, knallade hem till Frida, drack kaffe och åt hembakade bullar och bar upp hennes soffa och fåtöljer från källaren. Möblerade om i hennes lägenhet, lämnade tillbaka ett skärp på Lindex eftersom det pajade efter ca 10 minuters användning, följde med Frida till Konsum, tittade på när hon tvättade.

Vi försökte ta en promenad i det fina vårvädret men vi var för hungriga så jag gick hem till mig och åt lite makaroner och gjorde ugnspannkaka. Sitter här och funderar på att tvinga lillasyster att klippa lite i mitt hår, för det är svårt att klippa sig själv i nacken men faktum är att nackhåret ser konstigt ut och måste åtgärdas.

Egentligen är det en rätt ospeciell dag som endast förtjänar att omnämnas här eftersom den trots sin mainstreamhet och händelselöshet varit mycket, mycket trevlig.

Nyligen hemkommen från Rhodos. Sitter vid köksbordet och försöker avnjuta smaken av riktigt kaffe så noga som möjligt. Finns det något jag verkligen har saknat under semestern så är det nog det, riktigt svenskt kaffe, trots att det får mig att känna mig lite som Gustaf i Svensson Svensson.

Jag är nog egentligen inte typen som solsemestrar. Att ligga vid polen och sola, bada i medelhavet, leka med kusinbarnen och åka på utflykter till sandstränder är visserligen roligt i ett par dagar. Men jag ruttnar ganska snabbt - i alla fall på solandet och badandet.

Det var i och för sig en toppensemester, verkligen, men jag hade inte velat stanna lägre. Då trivs jag bättre här hemma, där allt är rött och grönt och guldigt och man kan plumsa omkring i löven och luften är sådär mysigt kall och man kan sitta inne och mysa och dricka kaffe i kvällsmörkret.

Tog tåget in till Karolinska i morse. Det är något visst med sjukhus som gör att det liksom börjar pirra i ryggraden och vända sig i magen. Alla sjuka, äckliga, ensamma eller döende människor ger mig panik. Och det värsta av allt är att det ofta är svårt att avgöra vilka som är patienter och vilka som jobbar där.

I alla fall så drack vi en kopp kaffe när vi kom dit, strängt övervakande av en benig tant utan tänder som pratade oavbrutet med sig själv. Jag antar att det var en patient. Sen promenerade vi bort till Neuro-huset (om ni inte har varit där så kan jag ju tala om att promenaden från huvudingången till Neuromottagningen är typ hundra mil... nä, men seriöst, det är LÅNGT).

Min doktor måste vara den bästa doktorn i hela världen. En sån där typ som man får förtroende för på en gång. Om han skulle säga att det vore bäst för min hälsa att amputera hela mitt huvud så skulle jag låta honom göra det (nä, okej, det skulle jag inte, men ni fattar). Han berättade om operationen och alla risker och grejer och så bestämde vi att det skulle bli av i november - december nån gång.


Eftersom vi åker till Rhodos på söndag så frågade jag honom om vad som skulle hända om jag fick en hjärnblödning där nere - man har ju faktiskt ingen koll på vad de har för sjukvård där.

Doktorn: Äh, vafan, varför skulle du få det just då? Vad är sannorlikheten för det liksom? Det är ju löjligt.

Jag: Ja men ändå, om det skulle hända?

Doktorn: Det är inga problem, dom har bra sjukvård. Men det är ju större risk att du blir överkörd av en bil.

Jag: Så jag behöver inte oroa mig?

Doktorn: Nä. Oroa dig för bilarna i stället.


Han är fett skön. Man blir väldigt lugnad av att prata med honom. Om någon ska peta omkring i mitt huvud så är det han.

Jag vet att det är asdåliga bilder, men eftersom Ägget så gärna ville ha en bild så lägger jag upp dom ändå.

Jahaja.

Idag är det något fel på folk. Eller så är alla bara extra desperata.

Under de senaste två timmarna är det fyra olika sällskap som har försökt bjuda med mig ut efter jobbet. Det börjar bli irriterande. Och det är svårt att säga nej utan att låta otrevlig. Speciellt eftersom ett av gängen var danskar och inte förstod vad jag sa.

Jag får börja köra med min gamla klassiker - "NEIN BITTE!"

Solen skiner för första gången på länge, och självklart har jag ingen chans att vara ute. Sitter instängd på jobbet och slöar och dricker kaffe. Det har varit två personer här hittills... jippi. Jag känner mig verkligen behövd.

Har tillbringat veckan på Norrö i min mormors hus. Ingen dator, en tv med 4 kanaler och ingen mottagning på mobilen. Det var ganska skönt faktiskt att få koppla av lite. Vi lade nät och åkte båt och rensade nät och åkte mer båt och fikade hur mycket som helst. Väldigt mysigt. Fast det är skönt att vara hemma igen.

Och ikväll skulle vi ju gå ut. Men jag har precis insett att jag börjar jobba kl 9 imorron så det vore kanske lite omoget att åka in till stan och supa ikväll. Jag tror jag börjar bli mogen nog att prata pension.

Men jag är rätt glad ändå, för Herman är hemma :)

Egentligen så är det faktiskt lite läskigt hur mycket man kan sakna någon.

Man går runt hemma och lyfter upp något från byrån bara för att ställa ner det igen på en hylla, och fortsätter så tills man har flyttat på varenda pryl man äger bara för att man är för rastlös för att ägna sig åt eller koncentrera sig på en enda sak. Man äter hela tiden, bara för att man tycker att man har ett behov av något, även om man egentligen vet att det är en person och inte mat man behöver. Man hoppar till varenda gång telefonen ringer. Man sitter och tittar på gamla bilder och blir sentimental. Man hatar alla andra männsikor för att det är orättvist att de inte saknar någon. Och ju närmare man kommer den dagen då man får träffa personen igen, desto mer outhärdligt blir det, ungefär som när man är kissnödig och har hållit sig i flera timmar men håller på att kissa på sig så fort man närmar sig en toalett.

Imorgon.

Helgen var jobbig men härlig.

Det var roligt att se hur mycket folk som kom till skärgårdsmarknaden efter allt slit som lagts ner. Som tur var så hade alla skött sina förberedelser så pass väl att det var ganska lugnt på själva marknadsdagen. Visst, det var ett par sista-minuten-grejer som vi var tvungna att ta tag i - t.ex mannen som dök upp från ingenstans och började sälja köksluckor utan att ha bokat plats eller betalat för sig. Och så kom vi ju på att pennan som vi hade märkt plastbåtarna med kanske inte alls var vattenfast, och att man dessutom kan vända på båt 108 så att det helt plötsligt står 801 osv. Så det blev till att märka om allihop. Vissa av de som var med på marknaden var missnöjda med sina placeringar och sina bord och sina grannar och allt möjligt, men så är det ju alltid.

Sen tog jag och Rickard gästhamnsbåten och åkte ut för att fixa lite inför båtracet. Allt gick bra, båtarna kom i mål som de skulle och allt sånt. Men när vi skulle åka tillbaka in igen så startade inte båtjäveln. Vi höll på i en halvtimme innan vi bestämde att den gärna fick ligga kvar där ute och tjura om den så gärna ville det. Skitbåt. Hoppas den sjunker (igen).

Vid 4-tiden började alla knallare (dvs personer med marknadsstånd) dra sig hemåt, och det gjorde även större delen av vår personalstyrka. Fast hemåt är väl att ta i - faktum är att de drog sig till Freja för att dränka sina sorger. Jag och Kerran stannade på kontoret till 7 ( det var rätt dött ett tag, men sen tyckte bosse att han och jag kunde börja bära undan bänkar och grejer från marknadsområdet och då blev det mest svettigt och jobbigt) och sen joinade vi de andra på Freja.




Vi blev bjudna på mat och öl av Ingmar (han som äger Freja) och sen satt vi kvar där tills de stängde. Det var rätt kul att sitta där och titta på alla muppar som vällde in. Mycket trevlig kväll med mycket trevliga arbetskamrater.

Nästa morgon började jag jobba klockan 8.45. Det var intressant. Fast efter ett paket nudlar och en kebabrulle och typ 8 koppar kaffe så kände jag att jag faktiskt kunde börja fungera som vanligt igen.

En av alla de roliga uppgifter som fanns att göra på söndagen var att sortera båtarna. Eftersom det är tänkt att båtracet ska vara ett återkommande inslag på skärgårdsmarknaden så måste de sorteras efter nummer och läggas i påsar för att man ska kunna hitta dem lättare nästa år. Det blev min uppgift. Yay. Sen städade vi kontoret. Yay igen.

Idag är veckans första lediga dag. Gissa vad jag gör? Jo, jag jobbar. Personalbrist på jobbet och tyvärr så är man ju så snäll att man ställer upp. Jävla skit.

Var i plugget idag och lämnade tillbaka skolböcker och pratade en sväng med Monica. Det kändes konstigt att vara tillbaka där, jag kände mig som något slags gengångare.

Och alla nya barn är så SMÅ. Jag var inte så där liten när jag började i gymnasiet. Det måste ha skett något slags mutation i alla barns DNA som gör att de växer upp mycket saktare än vad vi gjorde.

Eller inte.

Snart är det dags. Snart är säsongen slut. Detta innebär bara en sak i min värld: LEDIGT!!! Och sen börjar det riktiga livet.

Men det underbara (läs: värdelösa) med livet är ju att man inte kan planera allt i förväg. Jag trodde att jag hade allting uttänkt; att det skulle bli som planerat. Några veckor ledigt, några veckors återhämtning och sen sätta sig på ett flygplan nån gång efter jul och bara dra dit jag har lust att åka just då.

Men icke.

Av någon anledning arbetar universum emot mig. Alla verkar ingå i en stor konspiration som gör det omöjligt för min del att leva ett normalt liv. Allt har gått från att vara som det var tänkt till att vändas helt uppochner. Sånt som skulle varit klart i oktober måste flyttas fram, så att jag får skratta mig lycklig om det alls blir av i år.

Detta är ett ganska stort bakslag och krossar i princip varenda plan jag har haft. Men det betyder också att jag måste skaffa ett jobb. Jag kan inte gå hemma och skrota fram till jul. Det vore bara löjligt. Frågan är hur i helvete jag ska få tag i ett jobb.

Visserligen har jag ju en hel del kontakter genom turistbyrå-jobbet, och dessutom är det en rätt schysst merit. Men ändå. Jag känner mig skeptisk.

Så nästa gång ni ser mig så står jag väl där i en sunkig park och plockar upp hundbajs. Eller så skiter jag helt enkelt i alltihop och fejkar utbrändhet så att jag slipper ta tag i allt detta piss som ändå aldrig blir bra i slutändan (ja, jag är jävligt bitter).

Som Buddha brukar säga: "Livet är lidande."