tamajari

Tog tåget in till Karolinska i morse. Det är något visst med sjukhus som gör att det liksom börjar pirra i ryggraden och vända sig i magen. Alla sjuka, äckliga, ensamma eller döende människor ger mig panik. Och det värsta av allt är att det ofta är svårt att avgöra vilka som är patienter och vilka som jobbar där.

I alla fall så drack vi en kopp kaffe när vi kom dit, strängt övervakande av en benig tant utan tänder som pratade oavbrutet med sig själv. Jag antar att det var en patient. Sen promenerade vi bort till Neuro-huset (om ni inte har varit där så kan jag ju tala om att promenaden från huvudingången till Neuromottagningen är typ hundra mil... nä, men seriöst, det är LÅNGT).

Min doktor måste vara den bästa doktorn i hela världen. En sån där typ som man får förtroende för på en gång. Om han skulle säga att det vore bäst för min hälsa att amputera hela mitt huvud så skulle jag låta honom göra det (nä, okej, det skulle jag inte, men ni fattar). Han berättade om operationen och alla risker och grejer och så bestämde vi att det skulle bli av i november - december nån gång.


Eftersom vi åker till Rhodos på söndag så frågade jag honom om vad som skulle hända om jag fick en hjärnblödning där nere - man har ju faktiskt ingen koll på vad de har för sjukvård där.

Doktorn: Äh, vafan, varför skulle du få det just då? Vad är sannorlikheten för det liksom? Det är ju löjligt.

Jag: Ja men ändå, om det skulle hända?

Doktorn: Det är inga problem, dom har bra sjukvård. Men det är ju större risk att du blir överkörd av en bil.

Jag: Så jag behöver inte oroa mig?

Doktorn: Nä. Oroa dig för bilarna i stället.


Han är fett skön. Man blir väldigt lugnad av att prata med honom. Om någon ska peta omkring i mitt huvud så är det han.